Blyghet, ledsamhet, nyfikenhet, glädje: är det den mänskliga naturen eller det fostran?
Forskare har funnit att gener spelar en stor roll när det gäl-ler skapandet av ett barns känslomässiga beskaffenhet, men hans personliga karaktärsdrag påverkas även kraftigt av hans eller hennes omgivning. Genetiska och miljömässiga faktorer kombinerar på ett komplext sätt ett barns psykologiska utveckling.
Genetikens trollkarlar kommer allt närmare personlighetens biologiska rötter. Det är inte inbillning när vi tycker att ett barn verkar vara fött med ett glatt humör och ett annat verkar vara mer buttert. Men det är inte den fullständiga bilden. DNA är inte ödet; upplevelser spelar även de en kraftfull roll.
Om något barn verkade förutbestämt att växa upp med rädsla för sin egen skugga och nästa allt annat som rörde på sig, så var det två år gamla Marjorie. Hon var så smärtsamt blyg att hon varken talade eller tittade åt främlingar. Hon var även rädd för vänliga katter och hundar. När Jerome Kagan, professor vid Harvards Universitet och den som upptäckte att blyghet har en stark genetisk komponent, skickade en clown för att leka med Marjorie, sprang hon till sin mamma.
”Det var som om det hade kommit in en orm i rummet”, säger Kagan. Hans diagnos: Marjorie visade varje tecken på nedärvd blyghet, ett tillstånd där hjärnan på något sätt skickar ut meddelanden för att undvika nya upplevelser. Men allt eftersom Kagan fortsatte att undersöka henne genom åren ändrades Marjories temperament. När hon började skolan fick hon ett ökat självförtroende genom sina balettlektioner och sina fina betyg, och hon började skaffa sig vänner. Hennes föräldrar lyckades även med att få henne att börja ta ridlektioner. Marjorie föddes kanske blyg men är idag en bubblande glad tjej.
Biologin inte ödet
För Marjorie var biologin – eller mer exakt, hennes genetiska arv – inte hennes öde. Under de senaste åren har forskarna identifierat gener som verkar förutspå alla sorter av känslomässiga beteenden, från glädje till aggressivitet till risktagande. Den gamla frågan om det är naturen eller fostran som bestämmer temperamentet verkar slutligen vara i favör för Moder Natur och hennes allt djupare genpool. Men svaret är kanske inte så enkelt trots allt. Forskarna börjar upptäcka att genetik och miljö arbetar tillsammans för att bestämma personligheten lika snirkligt som Fred Astair och Giner Rogers dansade.
”Om antingen Fred eller Ginger rör sig för fort, så snubblar båda”, menar Stanley Greenspan, barnpsykolog på George Washington universitetet.
”Naturen påverkar fostran, fostran påverkar naturen, fram och tillbaka. Varje steg influerar nästa”. Många forskare tror idag att en del upplevelser faktiskt kan förändra hjärnans struktur. Ett aggressivt småbarn kan, under strama förhållanden, så småningom bli ”omkopplad” till att kanalisera sin energi mer konstruktivt. Marjorie kan övervinna sin blyghet – för alltid. Inget barn behöver hållas fången av hennes genetiska kopia. Konsekvensen av barnuppfostran – och social inriktning – är outgrundlig.
Analys av hjärnan
Medan Gregor Mendels ärtplantor gjorde underverk för att förklara hur människor ärver blåa ögon eller en kal fläck, så visar dem sig vara en underlägsen modell för att analysera något så komplext som hjärnan. Den mänskliga kroppen består av omkring 100 000 gener, av vilka 50 – 70 000 är involverade i hjärnans funktion. Gener kontrollerar hjärnans neurotransmit-ters och mottagare, vilka levererar och tar emot mentala med-delanden, precis som en massa bilar som siktar mot sina förbestämda parkeringsplatser. Men det finns miljarder vägar till varje parkeringsficka, och dessa vägar är mycket mottagliga för omgivande faktorer. Dr Larry Siever, psykologisk professor vid Mount Sinai Medical Center, påpekar som exempel hur traumat av förintelsen orsakade en sådan intensiv gen hos några av de överlevande och att deras barn ärvde samma stressrelaterade abnormiteter.
”Kanske känslan av fara och osäkerhet som associeras med att leva under sådana förhållanden går vidare i familjemiljön och även hamnar i barnens biologiska system”, mena Siever.
Genen måste sättas på
En gen är endast en sannolikhet för ett karaktärsdrag, inte en garanti. För att det karaktärsdraget ska bli exponerat måste en gen oftast ”sättas på” av en kraft utifrån innan den gör sitt jobb. Höga nivåer av stress aktiverar tydligen en mängd av gener, där ibland de som anses vara involverade i rädsla, blyghet och några mentalsjukdomar. Barn som föddes under en tre månader lång hungersnöd i Holland under en tysk blockad 1945 visade sig senare ha dubbla nivån av schizofreni än de holländska barn som föddes av föräldrar som klarade sig från hungerstraumat.
”För tjugo år sedan så fick man inga stöd för sin forskning om man letade en genetisk grund för schizofreni, eftersom alla visste att det berodde på vad din mamma gjorde mot dig under de första åren i livet, precis som Freud sa”, säger Robert Plomin, genetikforskare vid Londons Institute of Psychiatry. ”Idag får vi inga ekonomiska stöd om vi inte letar efter en genetisk bas. Ingen av ytterligheterna är den rätta, och informationen visar varför. Det är endast 50 procents överensstämmelse mellan genetik och utvecklingen av schizofreni.” säger Plomin.
Ärftligt eller resultat av socialisation
Forskarna har ägnat enormt mycket energi för att bestämma vilken del av ett givet karaktärsdrag som är ärftligt och vilken del som är resultatet av socialisation. De flesta studier som genomförs fokuserar på anmärkningsvärt precisa strimlor av de mänskliga känslorna. En amerikansk studie visade att en persons tendens att kasta tallrikar eller slå i dörrar när han är arg är nedärvt till 40 procent, medan att sannolikheten att en person kommer att skrika av ilska endast är nedärvt till 28 procent. Den mest vanliga metoden att bestämma denna statistik är att studera tvillingar. Om identiska tvillingar är mer lika på något sätt än broderliga tvillingar, så anses det karaktärsdraget ha en större sannolikhet av att vara nedärvt. Men naturen/uppfostran-knuten är långt ifrån att knytas upp.
Blyghet har kanske studerats mer än andra personliga karaktärer. Kagan, som har bevakat 500 barn i mer än 17 år vid Harvard, kan upptäcka avslöjande tecken på blyghet hos bebisar redan innan de fötts. Han har funnit att hjärtat hos blyga barn i livmodern ständigt slår fortare än 140 gånger per minut, vilket är mycket snabbare än hjärtslagen hos andra bebisar. Det blyga fostret är redan mycket reaktiv, beredd att överbevaka sin omgivning. Men han kan även växa ifrån denna benägenhet om hans föräldrar vänligen men bestämt gör honom okänslig för situationer som skapar osäkerhet, som att uppmuntra honom att leka med andra barn eller, som med Marjories rädsla för djur, ta med henne till ett stall och lära henne att rida. Kagan har funnit att vid åldern 4 år så fortsätter inte mer än 20 procent av de tidigare blyga barnen att vara det.
Övervinna sitt anlag
Kommer omprogrammeringen att vara in i vuxen ålder? Förvirrade bevis på genernas roll har nyligen upptäckts och det är för tidigt att säga. Men studier av djur ger några indikationer. Stephen Suomi vid National Institute of Child Health and Human Development arbetar med rhesusapor som äger samma genetiska anlag för blyghet som påverkar människor. Han har visat att genom att ge en blyg apa till en fostermamma som är en utmärkt vårdare, kommer bebisen att växa ifrån sin blyghet. Än mer förvånande så visar det sig att den en gång så blyga apan kommer att bli en ledare bland sina jämlikar samt en ovanligt kompetent förälder, precis som fostermamman. Även om hon troligtvis kommer att föra vidare sina blyghetsgener till hennes eget barn kommer hon att lära den hur den ska övervinna sitt anlag, precis som hon fick lära sig. Och cykeln fortsätter – generationer av genetiskt blyga apor blir inte bara normala, utan överlägsna, vuxna och föräldrar. Det vi lär oss, säger Suomi, är att ”vi inte kan döma någon vid födseln. Oberoende av din genetiska bakgrund, att födas med ett negativt karaktärsdrag kan visas sig vara en fördel.”
Leende påverkar omgivningen
Men föräldrar är inte vetenskapsmän och det är inte alltid så lätt att se hur upplevelser kan influera ett barns karaktär. Ett barn som ler mycket och tar ögonkontakt bestämmer, delvis, hennes egen omgivning, vilken i sin tur påverkar hennes temperament. Samtidigt som hennes föräldrar gullar och ler och gnuggar sina näsor i ett glädjande svar, så förstärker dem sitt barns soliga läggning. men hur är det med barn som föds med låg muskelkraft, vilka vid fyra månaders ålder knappt orkar hålla upp sina huvuden, än mindre le? Greenspan har upptäckt att mödrar till dessa barn ler åt barnet en liten stund, men när tillgivenheten inte besvaras ger de upp. Och så gör även bebisen, som efter en tid misslyckas med att utveckla förmågan att socialisera normalt. Han har märkt att om föräldrarna bemöter sina icke leende barn med ett livligt leende kan de uppmuntra sitt barns intresse för omgivningen.
Förgreningen av dessa upptäckter har tydligt en potential att revolutionera barnuppfödande teori och praktik. Men med ett osäkert slut.
”Vårt samhälle har en stark tro om att vad som händer i barnstadiet bestämmer ditt öde. Om du har en lycklig barndom kommer allt att bli bra. Men så är det inte”, säger Michael Lewis, på the Institute for the Study of Child Development i New Jersey. Han uppskattar att upplevelser slutligen står för 90 procent att ett barns personliga karaktär, och att således endast 10 procent är genetiskt.
Så, uppmärksamma på den förblindande insikten om genetiken och tacksamma för de dröjande influenserna från omgivningen, måste föräldrar fortsätta med jobbet att fostra sina barn.