Genetiken började med att bli ignorerad. Idag har den ett motsatt problem.
Ärftlighetsforskaren Gregor Mendel, 1822 – 1884, blev avvisad eftersom hans arbete verkade oviktigt, men idag dyker gener upp överallt och allmänheten är fascinerade av deras löften och oroade av deras hot. Forskarna har varit snabba med att betona båda. Inte för inte har det sagts att de fyra bokstäverna hos den genetiska koden har blivit H, Y, P och E.
Det senaste årtiondets framsteg har varit enorma. Idag har vi DNA-bokstävernas kompletta sekvens av de omkring 60 000 fungerande gener som behövs för att skapa en människa, och vi kommer snart även ha det för den så kallade ”skräp-DNA” sekvensen (vilket kommer att avslöja att den gör mer än vad dess namn antyder). 10 000 olika sjukdomar har en nedärvd komponent och vi vet – åtminstone i princip – vilka gener som är involverade.
Det inger både hopp och fruktan. När det gäller sjukdomar som kontrolleras av ensamma gener, som sickle-cell anemi eller cystisk fibros, har det blivit enklare att identifiera både bärare och foster inom riskzonen. Eftersom varje gen kan vara skadad på många sätt – man känner till exempel till mer än 1 000 mutationer för cystisk fibros – är testerna inte okomplicerade, och oftast är det bästa möjliga att berätta för personer att dem är bärare, istället för att försäkra dem om att dem inte är det. Beslutet om att antingen bli med barn eller att fortsätta med ett havandeskap kommer hursomhelst att bli något enklare allteftersom testerna blir mindre tvetydiga.
Tester är kommersiellt tillgängliga för gener som har anlag för cystisk fibros och bröstcancer; och utvecklingen av DNA ”chips” som klarar att skanna många gener på en gång betyder att fler snart kommer att finnas till försäljning. Läkarvetenskapen kommer att få handskas mer och mer med dem som har – riktigt eller felaktigt – diagnostiserat sig själva att vara i riskzonen.
De flesta människor, inser man nu, dör av en genetisk sjukdom, eller åtminstone av en sjukdom med en genetisk komponent. Det kommer att bli möjligt att berätta för en del om deras belägenhet – men varför skulle vi vilja göra det? Ibland kan informationen vara hjälpande. De som ärver en benägenhet till vissa former av till exempel tjocktarmscancer kan bli hjälpta med hjälp av kirurgi långt innan sjukdomen visar sig. När det gäller andra sjukdomar kan man varna människor som löper en större risk att undvika miljöer som är farliga för dem. Rökning är farligt, men en del rökare klarar sig ändå. Dock kommer den person som bär på en förändrad form av ett enzym som har som uppgift att rensa slem från lungorna med största sannolikhet att drunkna i sitt eget spott om han röker – och det kan bli tillräckligt för att övertala honom att sluta. Likväl kan kunskap vara farligt, speciellt när det gäller hälsoförsäkringen.
Modifierad mat
De mest framgångsrika medicinerna har alltid varit förhindrande istället för botande. Och det är ingen skillnad med genetik, och hoppet om att ersätta skadad DNA genom genterapi lever fortfarande kvar, ett hopp som har levt under de senaste tio åren. Genetisk kirurgi – förmågan att skära ut DNA-bitar och flytta dem till andra platser – har uträttat anmärkningsvärda saker, men än så länge gjort väldigt lite för att bota sjukdomar.
Men det kan, åtminstone enligt entusiaster av genetiskt modifierad mat, hjälpa med att hindra världens befolkning från att svälta. Och dem har kanske rätt. Det har visat sig vara förvånansvärt enkelt att flytta runt växtgener. Det finns redan grödor som har blivit förändrade för att göra dem motståndskraftiga mot parasiter, eller för konstgjorda bekämpningsmedel (vilket betyder att man kan spraya fälten och ändå lämna grödorna oskadade).
Kommersiell optimism har, i Europa om inte i USA, mötts av allmänhetens oro om hälsorisker. Varför människor är oroade över den fjärran risken att genetiskt modifierad mat kan vara farligt att äta när man gladligen äter ostburgare som definitivt är det, mystifierar forskarna, men vetenskap är mindre viktigt än vad konsumenter är villiga att acceptera. Om inte attityderna förändras kommer troligen hoppet om att använda gener till grundläggande näringsämnen för Tredje Världen inte att fullföljas.
Om experimenterandet med plantor oroar samhället så skul-le samma sak gällande djur kränka en högljudd del av det. Vi vet fortfarande ganska lite om hur ett befruktat ägg förvandlas till en vuxen, men hundratals av olika sorters vävnader, där var och en innehåller exakt samma genetiska meddelande men med olika uppgifter, så som hjärnceller eller ben. Även om det under lång tid har varit möjligt att odla vuxna plantor och till och med grodor från ensamma celler, så verkade uppfattningen om att det skulle kunna vara möjligt att göra samma ska med däggdjur en fantasi – fram tills det att fåret Dolly föddes 1997. Då, med det enkla tricket att injicera grundstommen från en vuxen cell in i ett tömt ägg och låta det utvecklas inuti en fostermamma, till-verkades ett får utan samlag: det klonades.
Klonade får eller kossor kan vara viktigt inom jordbruket, och kan användas för att tillverka flera kopior av djur med injicerade mänskliga gener för protein som tillväxthormoner. Den publicitet som följde efter Dolly fötts ledde till ett omedelbart fördömande av idén om mänsklig kloning, oftast utan mycket tanke om varför det skulle vara så skrämmande. Trots allt så är vi vana med identiska tvillingar (vilka är en kloning av varandra), så varför skulle en artificiell version orsaka sådan rädsla? Till sist så, återigen, präglas den allmänna opinionen av vad vetenskapen kan uträtta och utsikterna om att klona en mänsklig varelse verkar fjärran. ideal of sweden rabattkod
Stamceller
Och varför skulle någon vilja göra det? Uttalanden om ett skapande av en armé av identiska Saddam Hussiener är på gränsen till fånigt, och andra om att kopiera ett kärt barn som dött ung verka inte heller troligt. Likväl så verkar tekniken ha stora löften inom medicin. Celler från ett mycket tidigt foster (stamceller, som de kallas) har potentialen att delas in i mängd olika vävnader, och kan växa upp – klonas – i ett laboratorium, eller till och med bli manipulerade med främmande gener. Kanske skul-le dem kunna tillverka nya skinn- eller blodceller, eller, så småningom, till och med hela organ. Eftersom detta involverar användandet av mycket tidiga foster, kanske skapade genom artificiell befruktning i ett laboratorium och inte behövda för implantation in i en moder, så har det blivit hopblandat med debatten om abort.
Genetik blir alltid hopblandat med politik. Den har använts både för att beskylla och ursäkta mänskligt beteende. Uttalandet om (dock inte bekräftat) en ”homo-gen” ledde till två distinkta reageranden bland de homosexuella. En del fruktade att genen skulle användas för att stämpla dem, men de flesta välkomnade idén om att deras beteende kan vara kodat i DNA, vilken betydde att dem inte kunde bli anklagade för att förvränga dem som inte redan befann sig ”i fara”. Sådana motsättande åsikter passar lika mycket för de gener som anses ha anlag för brott – är dem bevis för att de kriminella inte kan bli förbättrade och måste låsas in för alltid, eller borde de användas som en förmildrande omständighet för att tvista om att han inte agerade av egen fri vilja?
Vetenskapen har inga svar på dessa frågor, och till slut kanske det mest förvånande resultatet av den nya genforskningen blir hur lite det säger om oss själva.