För få föds i Europa

Kontinentens sjunkande fertilitetsnivå är en tidsinställd bomb som hotar den ekonomiska tillväxten och det sociala välståndet. Men vad kan regeringarna göra åt det?

Den svenska staten gör allt för att uppmuntra oss till att skaffa barn och bli föräldrar. Olika bidrag som havandeskapspenning, föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning samt vård av sjukt barn, så kallat VAB, och barnbidrag är lagstadgade incitament för att det svenska folket ska öka fertiliteten. Man kan inte heller bli av med arbetet för att man skaffar barn.
Och det verkar ge resultat. Alla dessa kostsamma statliga stöd har hjälpt Sverige att öka sin fertilitetsnivå från futtiga 1,5 barn per kvinna 1999 till 1,71 förra året – men det är ändå inte tillräckligt för att hindra den svenska befolkningen från att minska utan invandring. Men Sverige är en framgångssaga. I stora delar av Europa har fertilitetsnivåerna sjunkigt under de senaste årtiondena. Västeuropeiska kvinnor hade i genomsnitt 2,4 barn var under 1970-talet. Men allt eftersom kvinnor fullföljde högre utbildning, ökade sin roll på arbetsmarknaden och började skaffa barn senare i livet, har den siffran fallit till 1,5 förra året. I de nyare medlemsländerna i Central- och Östeuropa har minskningen sjunkigt ännu djupare. Det betyder att EU: s befolkning skulle kunna sänka dagens 482 miljoner invånare till 454 miljoner år 2050. Under samma period förväntas EU: s arbetsföra befolkning att minska med 18 procent medan de som är 65 år eller äldre kommer att skjuta i höjden med 60 procent. I delar av Litauern och Slovakien står redan förlossningsavdelningar tomma, och skolorna i östra Tyskland stänger på grund av brist på elever. Faktum är att Tyskland upplever en sådan födslobrist att dess befolkning skulle kunna komma att minska från 82 miljoner till 24 miljoner vid slutet av detta århundrade. Om trenden håller i sig, menar förre holländske Premiärministern Wim Kok i en rapport till det Europeiska Rådet i oktober månad, kommer Europa med ökade pensioner och hälsokostnader att inom en generation spräcka sina statsbudgetar – och omintetgöra kontinentens ekonomiska tillväxttakt.
Precis som Sverige och våra skandinaviska grannar klarar sig Storbritannien, Irland, Frankrike och Holland relativt bra, med fertilitets nivåer på över 1,7. Men ingenstans inom den Europeiska Unionen närmar sig fertiliteten 2,1, den nivå som behövs för att hålla befolkningen intakt.
”En människa som inte skaffar barn, och som blir gammal, är en människa utan en framtid,” säger Tiziano Treu som nyligen lade fram en proposition med avsikt att öka Italiens rekordlåga nativitetsnivå på 1,29.
Problemet har legat och lurat under årtionden, och regeringar har svarat med planer för att reformera pensionsprogram, höja pensionsåldern, höja nivåerna av arbetsdeltagande och uppmuntra en invandringa av utbildade arbetare. Men politikerna har varit mer skygga när det gäller att uppmana människor till att skaffa fler barn. Låga nativitetsnivåer ”kommer att ha en betydande inverkan på Europas ekonomiska framtid,” säger Jonathan Grant på den oberoende idébanken RAND. ”Men det är en frånkoppling mellan den politiska valcykeln och den demografiska generationscykeln. Det är ett skäl till att politikerna inte har varit villiga till att använda en massa politiskt kapital för att rikta sig mot det.”

Nya tag
Det är inte det enda skälet till att politikerna har varit förslagna. I Tyskland, Italien och Spanien har nationalistiska eller fascistiska regimer ofta glorifierat barnafödande som en välsignelse för rasen. I många av Centraleuropas länder har fertilitetsnivåerna kollapsat under de senaste 15 åren på grund av att många unga vuxna oroar sig för att skaffa barn för att det skulle göra så att de halkar efter i sina allt mer konkurrenskraftiga post-kommunistiska samhällen. Att be människor idag om att fostra barn för sitt faderlands skull är endast något mindre offensivt än att be dem dö för det.
Men fertilitetskrisen har nått ett sådant förfärligt tillstånd att politikerna har börjat tala ut. I ett brev till sina EU kollegier förra månaden uppmanade Frankrikes president Jacques Chirac, Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder, Spaniens Premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero och Göran Persson unionen att ”ta nya tag för att bevara Europas demografi och bättre försona yrkes-, person- och familjelivet med målet att tillåta par att ha så många barn de önskar”.
Ron Lesthaeghe, demograf vid Free University i Bryssel, är glad att tabun har brutits, men han säger att, ”Det är fortfarande för lite, för sent”. Immigrationen har än så länge skjutit upp befolkningsminskningen i länder som Tyskland, där dödstalen redan överskrider födslotalen, men även med siffror bra bortom nuvarande nivåer kommer det att ha en knapp influens på den långsiktiga balansen bland generationer. Trots allt så blir även invandrare gamla (och deras nativitetsnivåer minskar inom en generation av att flytta till Europa). Lesthaeghe varnar för att det inte finns någon snabb lösning.
”Vi behöver återgå till två barn per familj,” säger han. ”Men även om vi kunde göra så, skulle vår befolkning fortsätta att minska under årtionden eftersom vi har en gammal befolkning, och det betyder högre dödsnivåer.”

Inte så enkelt
Förra årets RAND-studie fann att länder som har investerat i policys för att göra det lättare att ha och fostra barn tenderar att ha högre fertilitetsnivåer än de länder som inte gjort så. Paradexemplet är Frankrike, som efter Irland har den högsta nivån i Europa, 1,89.
”I Frankrike har man alltid haft en stark familjepolitik,” säger demografen Marie-Therese Letablier på Center for Employment Studies utanför Paris. I dess nuvarande form, vilket betyder att kvinnor som bär på sitt första barn får en betald och arbetsskyddad tjänstledighet på 16 veckor likväl som en palett av bidrag för att hjälpa till med allt från utbildning till bostadsbidrag till transport; fördelarna ökar stegvis från det tredje barnet. Delvis som ett resultat av policys som dessa hade Frankrike en naturlig nettoökning av befolkningen förra året med 211 000, medan EU som helhet endast hade en naturlig nettoökning på 200 000, invandringen inte inräknad.
Om erfarenheterna från Frankrike tyder på att det lönar sig att spendera, visar Irland – där fertilitetsnivån var 1,98 förra året, högst inom EU – att det kanske inte är så enkelt.
”Irland är inte ett barnvänligt ställe,” säger John Fitzgerald, ekonomiprofessor vid Economic and Social Research Institute i Dublin. ”Barnomsorgen är underutvecklad och dyr, och om kvinnorna tar ledigt från sina arbeten för att skaffa barn, blir de diskriminerade på arbetsplatsen.” Om det inte vore för den höga nivån av födslar av ogifta mödrar skulle Irlands fertilitetsnivå vara i fara, säger sociologen Tony Fahey.
”1980 utgjordes endast 5 procent av födslarna av ensamma mammor; idag är 1 av 3 barn födda utanför äktenskapet,” säger han. Den katolska kyrkan spelade en roll i den förändringen. På 70- och 80-talen beslutade man att ett barn utanför äktenskapet var mindre djävulsk än abort.
”Istället för att kritisera kvinnorna blev de mycket stöttande till ogifta mammor,” säger Fahey.

Positiva tecken
Låga fertilitetsnivåer i Italien och Spanien, även där 1,29, har sitt ursprung från hög arbetslöshet bland de unga, rådande kortsiktiga arbetskontrakt, en kronisk brist på ekonomiskt överkommet boende för unga människor – och en förutfattad mening på arbetsplatsen mot kvinnor som avbryter sina karriärer för att skaffa barn. Som en italiensk kvinna i 35 årsåldern menar: ”Att vara 35 är kanske gränsen för när det blir svårare att skaffa och fostra barn. På företaget där jag arbetar är man inte okänsliga, men i Italien ses man som antingen ambitiös eller inte. Och att skaffa barn anses som om att man inte är det.”
Bland all dåliga nyheter finns det positiva tecken. Ett är att studier genomförda av Europeiska Kommissionen antyder att kvinnor över hela Europa skulle vilja ha fler barn än vad de har. Ett sätt att göra det möjligt är att försäkra att karriär och föräldraskap är kompatibla. Det anses vara uppfyllt i Sverige där kvinnornas deltagande i arbetsstyrkan är hög och även så fertiliteten. Det är en kostsam lösning – kritikerna kallar det för en föräldraskapsmuta – eftersom regeringen betalar för både mamma- och pappaledighet, hälsovård och utbildningsförmåner. Och det är en nivå av socialt spenderande som en del påstår att Europa inte längre har råd med. Men alternativet – allt för få unga människor som ska ta hand om de gamla – kan vara än mer kostsamt. I Spanien hoppas Zapatero kunna styra sitt land i riktning mot det Skandinaviska sättet genom att uppmana företag att starta inrättningar för barnomsorg, subventionera universitetsavgifter och förespråka långsiktiga anställningar före kortsiktiga kontrakt. Men mer generösa policys som de i Frankrike och här i Skandinavien skulle kräva högre skatter, en kompromiss som många Europeiska regeringar inte är villiga till att göra.
”Vad vi behöver är en bra cocktail” säger Lesthaeghe, ”och fler policys med inriktning att stödja flexibilitet mellan arbetet och hemmet – daghem, förskolor, flextid – men även en fördubbling av immigrationsnivåerna och ett högre deltagande på arbetsmarknaden av äldre människor och av kvinnor.”
Men om det inte blir välsmakande, värt kostnaderna och till och med fashionabelt för familjer att bestå av två eller fler barn igen, riskerar Europa att bli en Gammal Värld, i termens värsta bemärkelse.