Från personliga fotografier som vårdslöst sprids omkring på Facebook till ”buggar” på webben som bevakar våra köpvanor, så exponerar Internet vårt privata oss för allmänheten mer än någon annan teknologi i historien.
Gail Heyman, som bor i USA i delstaten Atlanta, berät-tade i en amerikans tidning att hon strax innan sommaren öppnade ett konto på Facebook för att hålla lite kontakt med några vänner. Men det var inte ofta som hon loggade in på sidan – det kunde gå dagar, ibland någon vecka mellan besöken. Men efter ett tag fick hon ett samtal från en kusin som berättade att han hade svarat på vad han trodde var ett rop på hjälp om att få låna lite pengar och han hade skickat henne 2 000 dollar – till London. Men han kunde inte helt släppa det utan beslöt sig för att ringa och dubbelkolla.
Gail, som fortfarande befann sig i Georgia, blev förvånad. Någon hade listat ut hennes lösenord, tagit över hennes konto samt skickat den falska förfrågan.
”Dem berättade för mina vänner att jag hade blivit rånad och att jag satt på ett hotell och behövde pengar”, säger Gail.
Hennes kusin lyckades att snabbt kontakta Western Union och ställa in överföringen innan pengarna togs ut av bedragaren i London. Gail har ännu inte återöppnat sitt konto på Facebook men hoppas kunna göra det inom en snar framtid.
”Detta har fått mig att tänka lite extra på att göra saker online”, säger hon.
Invasion av Swiss clinic rabattkod privatlivet Infiltrationen av Heymans konto är den mest enorma formen av invasion av privatlivet som börjar bli en av de mest pressande frågorna när det gäller den digitala åldern. Då vi allt mer lever våra liv online och anförtror vår mest privata information till sociala nätverk och andra webbaserade enheter så börjar nätet att bli vårt primära kommunikationsverktyg, likväl som vårt dokumentskåp; vår skokartong med fotografier, videor och brev och vårt kassaskåp med värdefulla dokument.
Osäkert material
En fråga dyker upp: Hur säkert eller diskret är detta material? Inte mycket, enligt en växande skara av experter. Allt eftersom vi glider längre in i Internets era, så menar de att vi för varje dag ger upp mer och mer av vårt privata jag till det allmänna området. Mycket av det är intetsägande. Vi skickar ett lustigt skämt till en kompis via e-mail, vilket skickas runt tills det att, vid en viss gräns, vårt sinne för humor blir dekonstruerat av halva Moldaviens befolkning.
Mycket av det är bara irriterande. Vi kopplar upp oss för att köpa något och en ”web-bugg”, ett mjukvaruprogram som bevakar våra köp, utvecklar en profil på våra köpvanor som säljs till ett företag. Plötsligt är vår inkorg full av dagliga erbjudanden om olika produkter från alla hörn och kanter.
En del av detta är skadligt, som stölden av Haymans identitet eller det fotografi som vi förde in på en personlig webbsida, för att vi tycket det var kul, men som 10 år senare kommer tillbaka för att förfölja oss i en jobbintervju. Allt detta kan vara det pris vi får betala för framsteg. Internet är, trots allt, en enorm styrka av godhet, som ger oss obegränsat med information och möjlighet till kommunikation med endast ett tryck på ett tangentbord. Är det inte värt lite förlorat privatliv för att kunna göra så mycket online?
Ändå är det många som inte vill att deras liv ska vara så transparanta bara för att dem använder webben för att shoppa, umgås och betala några räkningar. För dem utgör privatlivets erosion i Internetåldern ett hot mot vårt emotionella och ekonomiska välmående, likväl som vår grundläggande värdighet som människor.
Privatliv är något som människan har tappat sedan de första grottmänniskorna började avbilda varandra på bergsväggarna. Moderna teknologier har ytterligare krympt parametrarna för taktfullhet. Sedan har vi kameran, telefotolinsen och mobilen med kamera. Alla verkar titta: med ursäkten att fånga brottslingar bevakar idag regeringar våra rörelser med hjälp av bevakningskameror utplacerade i gatukorsningar. Arbetsgivare kan läsa vår e-post.
Faktum är att Internet har möjligheten att exponera mer av vår privata information för allmänheten än någon annan teknologi genom historien. En del av detta är bara mediets natur. Även om mycket kunskap om oss alltid har varit tillgängligt för allmänheten så var det mycket svårare att anskaffa i bibliotek eller andra offentliga arkiv, eller i brev som gömts undan i någon byrålåda. Idag kan mycket av denna information hittas överallt i världen med endast ett klick med en mus.
Önskemål om integritet
Trots allt prat idag om tonåringar som lägger ut pinsamma bilder eller annan mycket personlig information online, så ger de flesta inte upp sina önskemål om integritet. För det mesta så utför man vad man tror är medvetna handlingar – utbyter information om oss själva i diskreta mängder och av speciella skäl, som att bli medlem på en hemsida eller att utföra en affärstransaktion. Men vad som är än mer oroande så ger man bort information om oss själva utan att inse riktigt hur mycket som samlas och delas ut. Människor blottar mycket mer än vad man vet om – information som kan samlas både här och där och i slutända blir en hel del information.
I en amerikansk högskola där man läser juridik fick eleverna ett uppdrag att visa hur allmänna våra liv är i Digitalåldern. Uppdraget gick ut på att ta reda på så mycket som möjligt om en person. Enda förbehållet var att informationen måste vara tillgänglig online och vara gratis.
Föremålet för uppdraget var domare i Högsta Domstolen i USA, Antonin Scalia, som har sagt att Konstitutionen inte ger så många rättigheter till privatliv, inklusive online. Så vad kollade man? Databaser för kommuner och delstater; information om skatt- och röstregistrering; lånedetaljer. I en del länder går det att få riktiga ritningar av varje persons boende online. Google erbjuder gatubilder och satellitbilder av bostäder. Före detta elevers nyhetsbrev från college innehållandes en mängd personlig information. Nyhetsartiklar i lokala tidningar är en annan rik källa, så som publicerade födelse- och dödsan-nonser.
Sammanfattningsvis fick eleverna ihop en imponerande 15-sidig dossier om domaren, däribland hans hemadress, telefon-nummer, hans frus e-postadress, vilka filmer han gillar och till och med vilken som är hans favoriträtt. ”Information som kanske lämnas ut av meningsfulla och starka skäl i diskreta bitar får en helt annan betydelse när man börjar sammanställa och lägga ihop den för ett syfte som skiljer sig helt från det skäl som låg till grund för att informationen lämnades ut i första läget”, säger en lärare på skolan. Och detta var bara nyfikna elever. Tänk om det var någon som letade runt Internet som har detta som yrke.
”Saker som jag för tio år sedan i egenskap privatdeckare fick gräva riktigt djup för att få tag på, lägger människor idag ständigt ut online”, säger Steven Rambam från undersökningsföretaget Pallorioum i New York. ”Och då menar jag allt – namn, adresser, ålder, religion, sexuell läggning, politik, drogmissbruk, vad man läser, äter och lyssnar på”. Ta Facebook som exempel. Endast fem år gammalt och ursprungligen framtaget som ett redskap för collegestudenter, har Facebook i dag mer än 250 miljoner medlemmar runt om i världen och den växer hela tiden.
Återvunnen känsla
Människor vill avslöja, man vill finnas till, man vill synas. Samtidigt har pendeln sväng för långt mot ensamhet och isolering, och vi använder, ironiskt nog på många sätt, dessa plötsligt uppdykande sociala medier för att försöka återvinna den känsla som vi en gång hade när människor levde i små städer.
Frågan är hur fortsätter vi använda Internet samtidigt som vi bibehåller någon form av slöja av privatliv runt vårt cyberglashus? Det enklaste svaret är nog att helt enkelt låta bli att vara online över huvud taget. Men det verkar opraktiskt i en uppkopplad värld. Faktum är att en del experter oroar sig för att om människor blir allt för paranoida gällande integriteten online så skulle det kunna få skadliga effekter. Vi måste kunna lita på att en bank inte bara tar hand om våra pengar utan även vår information. Som en start så försöker många att försäkra en viss nivå av privatliv genom att föra in mera stärkelse i de allmänt utbredda ”serviceavtalen”. Dessa är det regler som vi ständigt möter när vi anmäler oss på en webbsida, vilka vanligtvis inkluderar löften och ett säkert privatliv. Problemet är de flesta bara trycker på ”godkänn” utan att läsa igenom avtalen. De som oftast gör så ångar att de inte gjorde det. Det är som om de är skrivna på ett främmande språk. Och det är inte alltid som avtalen avslöjar följderna av den privata information som man lämnar. De privata reglerna blir längre och längre och mer komplexa att läsa. De är mer tillföra att skydda företaget än köparen. Under påtryckningar från amerikanska Federal Trade Commission och privata grupper, försöker företag att rensa upp cyberspråket. En industrigrupp, där AT&T och America Online ingår, håller på att utforma ett nytt sätt att genomföra detta.
Kontrollera informationen
I somras gick man från Facebook ut med att man skulle ändra sina regler för uppgiftslämnande för att möjliggöra för användarna att på ett enklare sätt kunna kontrollera vem som ser den information som användarna delar med sig. Även annonsörer reagerar mot kritiken. För några månader sedan annonserade fyra ledande amerikanska annons- och handelsföreningar att dem skulle rekommendera deras medlemmar att hänvisa sina användare till en sida där de kunde se vilken information som hade samlats om dem, hur den användes och kunna hoppa av om de så önskade. Till sist så är kanske det säkraste sättet att skydda vårt privatliv är social likgiltighet. I början av 1990-talet startade Bill Clintons erkännande att han hade använt marijuana som ung en miniskandal. Men när Barack Obaman 2007 erkände att även han använt droger blev det knappt någon uppmärksamhet alls. Människor är kanske mer förlåtande idag.